Tid

Tid.

Tänk att vi ibland eller ofta känner att vi inte har tid.

När vi i själva verket faktiskt har tid. Vi bara väljer att prioritera något annat.

Kanske säger vi till barnen: -Jag har inte tid nu.
Eller känner oss stressade över allt som ska göras hemma. Men vem har bestämt vad som ska göras….jo jag. Jag har därmed också full möjlighet att prioritera om.
Det är dessutom först när vi blir stilla som vi kan inse att tiden rinner inte iväg. Tiden håller ständigt samma takt. Den som rusar är istället jag, kanske även du, och framförallt våra tankar.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag önskar jag hade mer tid. Men jag har precis lika mycket tid som alla andra. Det är hur jag, vi, förhåller oss till tid som är nyckeln. Hur mycket vi låter våra tankar om tid, framtid eller dåtid hålla oss i sitt grepp.

 

Mer tid

Det var också därför som jag ville dra ner på min skärmtid under semestern. Den där skärmtiden som inte ger något, ni vet scrollandet, som bara äter tid.
Det har varit riktigt skönt. Jag har hunnit läsa ut en bok och är inne på den andra, när det hände senast vet jag inte och så härligt det har känts i mig när jag längtat efter att få läsa nästa kapitel. Tiden har upplevts lite långsammare.

Jag kan konstatera att både för mig, och barnen, är det lättare att låta telefonen vara när vi är hemifrån. Är vi hemma så pockar den på mer uppmärksamhet och det är kanske inte så konstigt. Här hemma är allt som vanligt, men är man bortrest finns så mycket mer att upptäcka. Det ska även bli intressant att se hur det går när jobbet nu drar igång. Min plan är att fortsätta hålla skärmtiden nere, för att skapa mer tid för närvaro och upplevelse av att tiden inte rusar. Mer egentid, och mer häng med familjen.

 

Beroende

Under året har jag märkt tydligt att när jag blir trött så har jag lätt för att ta upp telefonen. Det ger en lättnadskänsla i kroppen och jag känner mig inte lika trött…
Hjärnan får sitt dopamin, jag känner mig piggare, tror att kroppen vilar eftersom jag är stilla men det är en fälla. Alla intryck gör mig bara tröttare. Det märks dock först när jag lägger ifrån mig telefonen och dopaminkickarna avtar igen. Även detta var en av anledningarna till mindre skärmtid under ledigheten. Jag vill inte vara styrd av en telefon.

Och visst är det intressant…om jag inte orkar läsa en bok som ändock är en ganska enkel sak så bör det vara återhämtning/eller ev en stunds sömn jag behöver, inte fler intryck från en telefon.
Andra tillfällen jag märkt att telefonen pockar extra på uppmärksamhet är när jag blir uttråkad, som att sitta hos frisören och vänta på att dottern ska bli färdigklippt, när jag står och väntar på en buss eller på min tur på apoteket t ex.
Så där får jag aktivt välja att motstå impulsen från hjärnan om att plocka upp den och det blir så tydligt hur beroendeframkallande den är. Att välja min dotter är enkelt, men jag börjar också känna att den där tystnaden och stunden av tråkigt är väldigt mycket värd. För det är i de stunderna jag hinner känna efter hur jag mår, vad jag vill och vad jag drömmer om.

Livet blir rikare när jag styr över min tid och hinner känna efter var jag ska.